Vad händer, inte mycket…

Nu är det nytt år och mycket hände förra året men det känns inte. Vet inte riktigt hur jag skall förklara det. En känsla som om allt är som förut men ändå inte. Var på en kurs i helgen och några av deltagarna har hört talas om boken och kom fram och gratulerade. Jag blev lite ställd och visste inte hur jag skulle reagera, klämde ur mig ett tack men stod mest där och skruvade på mig lite nervöst skrattande. Visste inte hur jag skulle hantera de hjärtliga gratulationerna och glädjen för min skull. Det känns som en evighet sedan boken kom och jag känner mig inte som en författare. Jag är ju samma gamla vanliga jag. Inget känns annorlunda. Visst det står numera författare på mina visitkort och på Linkedin men jag är den samma.

En klok Facebook vän som heter Anna-Karin skrev: du är visst en författare, du har skrivit en bok. Du behöver inte vinna ett pris för boken för att vara författare. Jag har inte sprungit ett marathon men jag är ändå en löpare.

Ja, så är det, jag är en författare. Jag kanske borde fira det mer på något sätt. Då menar jag inte festa utan mer uppmärksamma det för mig själv, lägga tid på att vara stolt över det jag åstadkommit. Jag vet ju att hjärnan lagrar de vi tänker på och ännu mer det vi tänker och kopplar i hop med ett beteende eller en aktivitet. När vi gör något bra är det bästa att leva ut det på något sätt, hoppa jämfota, klappa sig på axeln, kanske berätta för någon. Då skapas en minnesstämpel i hjärnan som bygger på vår självbild på ett positivt sätt och skapar motivation. Det är där vi behöver lägga mer fokus och kraft, istället för att leva ut och förstärka allt som går fel, genom frustration, ilska, suck, stön och gnällande. Då blir det ju det som fastnar i hjärnan och som byggs på.

Tyvärr så har vi inte det så naturligt i oss i detta land. På fikaraster gnäller vi hellre på allt som inte fungerar och pratar om de som beter sig idiotiskt, än att vi stolt berättar om den bra rapporten vi just skrivit. Vi har det inte i oss naturligt att prata om det vi lyckats med. Inte ens jag som vet hur hjärnan fungerar och, kan man tycka, skulle mer leva ut det positiva.

Så det händer visst saker, jag har skrivit och gett ut en bok. Det är rätt häftigt faktiskt. Varje dag kan jag hitta saker, stora som små som jag lyckats med men som jag inte noterar utan rusar bara vidare till nästa punkt att göra. Vilket när dagen är slut skapar en känsla av att jag inte gjort något. Istället behöver stanna upp och klappa mig på axeln eller skrika Yes och hoppa up ur stolen för att få min stämpel i hjärnan innan jag rusar vidare till nästa punkt.

Vad kan du ”fira” eller leva ut för att få dagens positiva, motiverande, stärkande stämplar i din hjärna ?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *