Hjärnan kommer i vägen

Ofta när jag skall skriva något eller göra något stoppar tanken mig. – Hur kan jag göra det bättre, skall jag göra si eller så, hur lång tid tar det, hinner jag, ja just ja, jag skulle hänga tvätten också….

Så har impulsen att göra det som var viktigt för mig stoppats och jag rusar och gör något annat som är enklare, som att hänga tvätten. Många gånger de senaste veckorna har jag tänkt att nu skall jag skriva ett blogginlägg. Jag har öppnat bloggen, men så kommer en massa hindrande tankar kring, Vad jag skall skriva om? Hur jag skall få det bra? Plus att ett mail jag ”måste” öppna plötsligt kom. Det blev inget bloggskrivande den gången heller. Det är som om hjärnan lägger krokben på mig, när det kommer tillsaker som är viktiga och inte bara är ”quick fix”, som att tvätta och läsa mail. Saker jag kan göra utan att behöva känna efter. Detta trots att de aktiviter där jag känt efter och lyssnat till hjärtat, min själ, vem jag vill vara och vad jag vill stå för, är de som är viktigast för mig. Där jag på något sätt tillåter mig stanna upp känna efter och inte bara utför saker för att utföra dem. För varje gång jag gör något utifrån vem jag verkligen är och står för det så fylls jag av kraft, glädje och tacksamhet. Endorfiner fyller kroppen och smittar av sig på dem jag möter och vete sjutton om inte tvätten blir extra rolig att hänga efteråt också.

Enligt boken Life Coaching, a Cognitive- Behavioural Approach av Neenan and Dryden, bör 60 % av det vi gör på dagarna vara viktiga, alltså personligen viktiga och meningsfulla för dig. De menar att ”Being your best is more likely to bring the best in others”. Vem vill inte få fram det bästa ur de vi möter, jobbar med, lever med? För mig blir det lättare att fokusera på mig och vad som är viktigt för mig när jag vet att alla andra tjänar på det också. Jag blir ju en harmoniskare, lyckligare mer sann människa att ha att göra med. Behovet att spela en roll eller sätta upp en fasad försvinner när jag vet att jag gör saker som är meningsfulla för mig och som står för den jag är och den jag vill vara. Dessutom fylls min energi regelbundet på och min förmåga att hantera alla motgångar som finns livet ökar, eftersom jag fyller mig med mer kraft (60% viktiga) än jag gör av med.

För mig är det viktigt att stanna upp känna efter regelbundet, vem vill jag vara? Vad vill jag stå för? Vad är sant för mig? Först då kan jag välja vad som är personligen viktigt för mig. Jag behöver stoppa hjärnan och de tankar som jag impulsivt agerar på och istället landa i hjärtat och kroppen. (i min bok finns det några avsnitt om hur du kan stanna upp och känna efter).

Hjärnan kommer helt enkelt i vägen för mig och hindrar mig göra det som är viktigt. Tack och lov för kroppen och alla tekniker som kan få tankarna och impulserna att stanna upp en stund.

Vad gör du för att stanna upp och känna efter?

Vill du ha en längre beskrivning av prioriteringsmodellen från boken ovan, klicka på kontakt på www.teressalmi.se eller maila mig på me@teressalmi.se så skickar jag den till dig.

Kram på er

Vad händer, inte mycket…

Nu är det nytt år och mycket hände förra året men det känns inte. Vet inte riktigt hur jag skall förklara det. En känsla som om allt är som förut men ändå inte. Var på en kurs i helgen och några av deltagarna har hört talas om boken och kom fram och gratulerade. Jag blev lite ställd och visste inte hur jag skulle reagera, klämde ur mig ett tack men stod mest där och skruvade på mig lite nervöst skrattande. Visste inte hur jag skulle hantera de hjärtliga gratulationerna och glädjen för min skull. Det känns som en evighet sedan boken kom och jag känner mig inte som en författare. Jag är ju samma gamla vanliga jag. Inget känns annorlunda. Visst det står numera författare på mina visitkort och på Linkedin men jag är den samma.

En klok Facebook vän som heter Anna-Karin skrev: du är visst en författare, du har skrivit en bok. Du behöver inte vinna ett pris för boken för att vara författare. Jag har inte sprungit ett marathon men jag är ändå en löpare.

Ja, så är det, jag är en författare. Jag kanske borde fira det mer på något sätt. Då menar jag inte festa utan mer uppmärksamma det för mig själv, lägga tid på att vara stolt över det jag åstadkommit. Jag vet ju att hjärnan lagrar de vi tänker på och ännu mer det vi tänker och kopplar i hop med ett beteende eller en aktivitet. När vi gör något bra är det bästa att leva ut det på något sätt, hoppa jämfota, klappa sig på axeln, kanske berätta för någon. Då skapas en minnesstämpel i hjärnan som bygger på vår självbild på ett positivt sätt och skapar motivation. Det är där vi behöver lägga mer fokus och kraft, istället för att leva ut och förstärka allt som går fel, genom frustration, ilska, suck, stön och gnällande. Då blir det ju det som fastnar i hjärnan och som byggs på.

Tyvärr så har vi inte det så naturligt i oss i detta land. På fikaraster gnäller vi hellre på allt som inte fungerar och pratar om de som beter sig idiotiskt, än att vi stolt berättar om den bra rapporten vi just skrivit. Vi har det inte i oss naturligt att prata om det vi lyckats med. Inte ens jag som vet hur hjärnan fungerar och, kan man tycka, skulle mer leva ut det positiva.

Så det händer visst saker, jag har skrivit och gett ut en bok. Det är rätt häftigt faktiskt. Varje dag kan jag hitta saker, stora som små som jag lyckats med men som jag inte noterar utan rusar bara vidare till nästa punkt att göra. Vilket när dagen är slut skapar en känsla av att jag inte gjort något. Istället behöver stanna upp och klappa mig på axeln eller skrika Yes och hoppa up ur stolen för att få min stämpel i hjärnan innan jag rusar vidare till nästa punkt.

Vad kan du ”fira” eller leva ut för att få dagens positiva, motiverande, stärkande stämplar i din hjärna ?

Spännande och skrämmande

Här sitter jag och signerar böcker, stannar upp med jämna mellanrum och säger högt, ”detta är helt sjukt”. Precis som Sebastian som vann Idol kvällen innan, sa ett flertal gånger. Jag skriver min signatur i en bok som jag har skrivit!

Känslan när boken kom hem till mig och jag första gången bläddrade i den, var inte alls som jag väntat mig. Trodde jag skulle springa runt och skrika, skratta och hyperventilera på en och samma gång. Istället så slet jag upp en kartong, stirrade på böckerna en stund, strök handen över omslaget och plockade sakta upp en bok. Tittade förundrat och bläddrade förstrött igenom den utan att läsa något, bara kände på den. Det var som om jag var i en bubbla där allt runtomkring försvann och lugnet fyllde kroppen på något sätt. Vet inte om det var för att jag var nervös och stängde av eller om jag helt enkelt var lugn. Gick sedan fyra steg  till dörröppningen och sjönk ned på golvet med ryggen mot dörrposten. Där satt jag med boken i hand och läste, lite här och där. Ibland kom känslan av att det där kom jag inte ihåg att jag skrev, det var ju riktigt bra! Ibland såg jag någon mening som var konstig eller en punkt som saknades. Försökte då tänka på det som David, formgivaren sa, – det finns alltid fel hur många gånger du än granskar. Det är bara att släppa!

Så mitt känsloläge och mina tankar pendlar mellan lugnet jag upplevde i bubblan och en oro över vad alla läsare skall tycka. Tänk om alla tycker den är den sämsta boken de någons sin läst? Tänk om boken skapar insikter som gör att läsarna tar med sig något som gör att världen blir lite kärleksfullare och öppnare? Tänk om ingen vill köpa den? Tänk om…….

Helt mänskligt att oroa sig och fundera, samtidigt som jag vet att mina funderingar inte kommer göra någon skillnad på resultatet, utan bara skapa en känsla av obehag. Jag ser fram emot åsikter, tyckande och diskussioner som boken kan skapa. Då har jag möjlighet att lära mig något nytt genom att ta reda på mer om varför de tycker så, känner så. Få höra någon annas perspektiv och på köpet vidga mitt.

Jag hoppas så att ni skall tycka om denna bok eller framför allt tycka utifrån ert perspektiv och kanske mitt perspektiv i boken även kan vidga ert?

Tusen kramar <3